Hola amigos! Efter mycket om och men har jag nu bestämt mig för att försöka återgå till non-scense -bloggin' i hopp om att leverera lite vardagskärlek till mina vänner runt om i Europa. Jag står ju framför det största äventyret man antagligen upplever i livet: studenten. Har jag en framtidsplan? Nej. Följ med mig på en jakt efter hjärnceller och framtidvisioner. Let's go! 

En bild på mig och pojkvännen. 

Folk frågar mig fortfarande hur det känns att vara hemma. Jag har fan varit hemma i fem månader nu. Hallå eller? Fast i denna kyla, utan Mr Gold, utan Lloyd, utan Tessan, utan ytterst sekretessbelagda möten med storbloggaren och utan Evelina så känns det inte så himla hemma. Men jag har det bra ändå. Jävligt bra faktiskt och jag lyckas sysselsätta mig på de mest underliga sätten. Som att gå till ett djuraktivistmöte med pälsjacka och skinnväska exempelvis. Hem ljuva hem. 

Jag har varit vegan sedan tre månader tillbaka. Det var väldigt problematiskt i Spanien då de flesta spanjorer aldrig hört talas om veganism innan. På resturangen Waka waka sa kyparen: "VEGAN? Hahaha, då kan du ju inte äta någonting!" Så jag beställde in en fruktsallad till lunch. Marcelo blev grossed out av den men jag tycker den var ganska underhållande. Veganism rules. 

Det känns svårt att blogga på svensk mark men jag skall göra ett försök att leverera ett blogginlägg efter ett minst sagt långt uppehåll. Det blev ett kärt återseende när jag återvände till Funkan förra veckan. Damn vad jag saknar att bo där. Det är liksom okej att gå runt och löka, se förjävligt ut och bara softa. Inte som Göteborg där man gärna ska se ut som en fresh, trendy, hot and absolutely gorgeous fashionista. Väldigt frustrerande. Anyway, bilder från Johannas cumple: 

Jag saknar min bloggkompanjon, min låtsas-spanjor, min BlondinBellen. Underbart att vi återförenas om några dagar då, kanongött. Fast det är inte bara henne jag saknar. Jag saknar alla från funkan och till och med den lilla betonghålan som vi tillsammans bodde i. Jag tycker att vi alla åker ner på Halloween och våldgästar Centerblad på hennes 18årsdag och kör en liten reunion. Låter fantastiskt i mina öron. 

Lite sugen blir man ju. Tänk att ni fortfarande kikar in på min blogg. Nu efter en månads bloggsemeter började det klia lite i fingrarna och jag kände att jag ville tillfredsställa er med en liten uppdatering. Bloggen var ju tänkt att ha under året i Spanien så att mina svennebananer kunde hålla sig underrättade om alla dumheter jag ställde till med. Vi får se hur det blir i framtiden. Ni vet ju vad jag tycker om bloggare. De är töntiga. Just nu kan jag bjuder på lite bilder ifrån min 18årsdag. Håll ut, jag kanske kommer tillbaka till bloggvärlden trots allt, hehehe.

Det värsta som finns är att säga hejdå. Speciellt när man vet att när man väl har lämnat varandra så kommer man aldrig få tillbaka samma känsla. Visst kommer jag att träffa mina vänner härifrån igen men vi kommer aldrig få tillbaka det vi har haft dessa 10 månader. Jag och Evelina kommer aldrig mer vara roomiesar, jag och Åland kommer aldrig mer vara grannar i Los Pacos och Familjen kommer inte ha fler fikor på Kuik.

Visst är den ständiga längtan efter svensk mat snart över men hur mycket jag än har klagat på småsaker i år, som när värdbrorsan lämnar bajs i toaletten, så kommer jag att sakna detta och just nu önskar jag att det inte var slut riktigt än. Om några timmar är jag hemma i Göteborg och inte längre en låtsas-spanjor i Fuengirola. Mitt år som gäststudent slutar här. Tack alla som har gjort detta år perfekt. Jag kommer alltid att minnas mitt år på Svenska Skolan Costa del Sol.

Tänk att ett enda litet blogginlägg på en liten pluttblogg kan göra så mycket. Alltså ett inlägg byggt på missförstånd och lite skitsnack. Ett sådant inlägg skrev jag i höstas vilket ledde till över 30 kommentarer och mail från okända personer på facebook. Det är början på min och Evas vänskap. Jag var livrädd för henne i början, när hon började på Svenska Skolan i höstas, för att jag trodde att hon ville att förgöra mig. Hon visade sig vara en väldigt skön tjej som inte hade några avsikter att döda mig. Det var en stor lättnad. Idag är jag och Eva goa vänner. Kan det vara tack vare mitt blogginlägg i höstas kankse...?

Frågan är ju hur man kan vara rädd för detta. Sötaste lilla Eva.

Har legat inne och sovit hela dagen men det är bara för att jag har varit vaken och gråtit hela natten. Det var först i natt som jag insåg att mitt år i Spanien snart är slut. Dessutom åkte Marcelo hem imorse och det var jobbigare än vad jag hade kunnat tänka mig att säga hejdå till honom. Fast jag vet ju att vi kommer att ses. Vi kanske till och med skall ses till helgen och fira midsommar tillsammans. Men att veta att året i Fuengirola är slut är det värsta. Att inte kunna gå till varandra när man vill, att inte få se varandra i skolan varje dag kommer att vara det allra jobbigaste. Att ersätta våra dagliga promenader med skypesamtal är inget jag längtar efter. Trots att året i Funkan är slut så är det bara början för mig och Marcelo. Jag älskar dig ♥

Min värdmamma väckte mig och berättade att en svenskt tjej har dött i Fuengirola i natt. Det är inte någon som gått på skolan men det kan ha varit en vän eller ett syskon till någon från Colegio Sueco som var nere för att fira dem som tog studenten igår. Det kan vara rykten som säger att det är någon närstående från skolan men jag vet inte.

Jag har ingen aning om vem det kan vara ännu och jag har ingen aning vad jag skall säga. Jag kan inte förstå att något sådant kan hända i lilla Funkan. Vi har antagligen varit på samma fest i natt och det känns bara overkligt. Jag är för chockad för att skriva något mer men jag vill bara att ni där hemma skall veta att jag mår bra ♥

Bild från Aftonbladet.se